Höstlovet lider mot sitt slut, och ett trasigt element gör att det verkligen känns att det är höst. Det känns lite ledsamt, särskilt eftersom jag har en förmodligen inte allt för produktiv bildlektion att se fram emot som inleder morgondagen. Som alltid efter ett lov känner jag att jag inte har hunnit med det jag ville göra. Så även denna gång.

Jag har alltid sprungit och inte alltid hållit mig i räcket när jag har tagit mig ner för trappan. Det har varit nära många gånger, men jag har alltid lyckats undvika det. I alla dessa år har jag med bravur lyckats ta mig ner på rekordtid utan att göra ett felsteg, tills nu. Idag hände det för första gången; jag ramlade ner för trappan. Lyckligtvis var det efter att jag hade avverkat en stor del av trappan som jag halkade. Det var ändå ingen trevlig upplevelse. Men jag återhämtade mig snabbt och kunde hämta mina kläder som låg i mammas rum för att sedan återvända upp och påbörja mitt blogginlägg inom en ganska snäv tidsram. Det var nog inte mer än 20 minuter sen det hände, men nu är en smärta i vänsterfoten allt som finns kvar för att påminna mig om dagens mest dramatiska händelse.

Från ett ämne till ett annat. Idag åkte jag, Axel och mamma till Fagersta för att titta på pappas nya lägenhet. Det är bara en etta, men den var ganska fin. Eftersom vi hade ett bord och lite annat med oss som skulle in i lägenheten, låg den självklart på översta våningen. Det är väl det som kallas Murphys lag.