Jag ville bara tala om att jag har kommit på ett nytt sätt att böja min tumme. Ni som är intresserade kan få se det i skolan imorgon, men ni tycker väl att det är äckligt förstås. Jag är nöjd i alla fall:)

Igår åkte jag, Matilda, Lotta och Kim till Romme för att åka skidor. Jag hade med mig skidor, pjäxor och stavar (dock inte hjälm) så jag slapp hyra nåt. Det tog ett tag att skaffa liftkort osv så jag och Matilda bestämde oss för att åka en gång själva när Lotta väntade på hjälp med att ställa in sina skidor. På nåt sätt missuppfattade vi varandra och råkade ta ankarliften i stället för knappliften. Jag hade aldrig åkt ankarlift förut så det var väl inte det smidigaste man har sett när jag och Matilda skulle använda den. Matilda slog i axeln och jag fick den i huvudet. Jag borde ha haft hjälm.

När vi väl kom över ett krön så såg vi att ankarliften gick upp till toppen. Det hade vi inte räknat med, men det gick bra och jag kom ner utan att ramla. Sen åkte vi lite till tillsammans med de andra i de gröna backarna utan några missöden. När vi skulle testa en blå backe blev det aningen mer dramatiskt. Eftersom jag har väldigt svårt att svänga när det börjar gå fort så åkte jag i en rasande fart ner för den första backen. Jag lyckades mirakulöst nog hålla mig på benen genom detta störtlopp och ställde mig triumferande nedanför backen och väntade på de andra. Där stod jag tills Lotta bromsade in lite mjukt och med en smidig rörelse knuffade omkull oss båda.

Nästa fall var något som skulle passa i en sketch. Jag skulle knuffa menande på Matildas axel när det var nån kille som hade pratat med henne. Det hela var naturligtvis bara ett skämt så för att förtydliga vad jag tänkte göra skulle ja visa hur jag hade tänkt knuffa på henne. Problemet var bara att hon stod lite för långt bort så jag föll som en fura i mitt försök att nå henne. Det var märkligt att jag klarade backarna, men inte att stå upp på plan mark.

Efter lunch nån gång skulle vi åka ankarlift igen och den här gången var det i slutet och inte i början som jag fick ont i huvudet. När jag skulle av så släppte jag för sent och slog huvudet hårt i marken. Jag borde verkligen ha haft hjälm. Efter det gick det utför (ursäkta ordvitsen). Det fanns inte mycket tid att förlora så vi åkte ner igen ganska snart. Det var svårare att åka sent på dan eftersom det var fullt med spår överallt. Jag började ramla stup i ett. När jag hade ramlat och Kim och Lotta skulle hjälpa mig upp så lyckades jag slå mig själv på näsan med Kims stav. Eftersom jag inte hade återhämtat mig efter att jag slog i huvudet så fick jag ett litet sammanbrott. Nog för att det gjorde ont att få en stav på näsan, men SÅ ont gjorde det absolut inte. När vi kom ner satte jag mig i en snödriva och så fick de andra åka en gång själva. Sen åkte vi en sista gång ner till den sidan där bilen stod.

Det var en väldigt rolig dag fram till att jag slog i huvudet och blev yr. Nästa gång ska jag definitivt ha på mig en hjälm när jag åker.

Idag när jag satt och skrev på min uppsats om folkmordet i Rwanda gjorde jag en fasansfull upptäck. Inte nog med att mitt förtroende för FN har raserats i vetskapen att de övergar befolkningen när det hettade till och det jag läste om omvärldens passitivitet chockade mig. Idag läste jag något som jag knappt kunde tro på och som absolut har gett mig en ny insikt om människors girighet.

Innan folkmordet försåg frankrikes regering hutu-milisen (de som mördade) med vapen, och inte nog med det. Efteråt hjälpte de de skyldiga att fly! De kunde lika gärna ha hållit i machetena själva!

Jag frågade mamma och Axel varför de gjorde så. Varför bidrog den franska regeringen till ett brutalt folkmord? De sa att det handlade om pengar, att frankrike fick ekonomiska fördelar av det hela. Jag protesterade. Det kunde omöjligt vara så att en civiliserad regering tillät något sådant för pengar. Jag vägrade att tro att det var så det var, men jag kan inte komma på någon annan förklaring.

Frankrike, och dit ska jag i vår? Jag förkunnade att Frankrike var den mest barbariska regimen i världen. Då började mamma komma med exempel på hur USA stödde Iraks regering som mördade kurder och Axel fyllde i med att beskriva lönnmord på ledare i sydamerikanska länder på USA:s beställning.

Vad är det med världen? Är alla lika hänsynslösa och giriga? Jag vill inte tro det. Jag vägrar! Det måste finnas en annan förklaring! Axel kallar mig naiv, men jag vill vara naiv. Hellre det än att inse att mänskligheten är allt igenom ond. Saliga äro de ovetande.

Nu har jag bytt bloggdesign igen. Vad tycks?

Det känns pinsamt att skriva ett så kort inlägg så jag kan ju lägga till att jag gjorde ett väldigt svårt psykologiprov idag... det är väl allt jag kan säga som är av någorlunda intresse för mina läsare.

Mina inlägg har lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Det beror delvis på att jag inte har haft så mycket att berätta och delvis på samhällsprovet. Igår fick jag äntligen det överstökat så nu har jag bara psykologiprov och uppsatsen att fokusera på.

När jag satt på bussen hem undrade jag om jag skulle skriva ett inlägg idag. Följande händelse avgjorde saken:

Jag satt vid ett fönster på vänster sida av bussen. På motsatt sida satt en gubbe som hade klivit på vid dalahästen. Jag satt och lyssnade på musik, men när vi kom till åsgårdsplan såg det ut som om han ville nåt. Jag tog av hörlurarna och gubben frågade "Ska du också av här?"
"Nej", svarade jag.
"Jaha, du ska av längre fram?"
"Ja", svarade jag och tog på mig hörlurarna igen.
Jag tyckte att det var ganska uppenbart att jag skulle av senare om jag inte skulle av vid åsgårdsplan, så jag undrade om han inte visste vart han skulle eller nåt. När bussen fortsatte åka såg jag att han tittade på mig ibland, men jag brydde mig inte. När vi nästan var framme vid nästa hållplats såg jag att han vinkade till mig för att få min uppmärksamhet. Jag tog av mig hörlurarna igen.
"Ska du av här?", frågade han åter igen.
"Nej, jag ska av vid Skogsbo centrum", svarade jag.
"Jaha, vid hemköp?"
"Nej, vid Tempo" Nu började jag tycka att han var riktigt konstig. Brukar man fråga folk man inte känner vart de ska av nånstans?
Precis innan jag tryckte på stopp-knappen när bussen nästan var framme vid Skogsbo Centrum så plingade det.
"Jag tryckte åt dig", sa han "jag såg att du lyssnade så du fick lite extra hjälp"
"ööö ok", svarade jag. Om det var nån som behövde extra hjälp så var det inte jag i alla fall. Det kändes ganska skönt att kliva av bussen idag kan jag ju säga.

Jag skulle kanske ha gått med Kim och Lotta i alla fall.

För er som undrar över min bloggdesign kan jag tala om att det är ett litet experiment som jag gjorde förra helgen när min header hade försvunnit under mystiska omständigheter. Jag är hos pappa, som för övrigt lagar mat nu, och håller på och försöker fixa till designen lite. Kommentera gärna hur det blev sen när jag är klar, det blir nog idag eller imorgon.

Nu ska jag äta så jag hinner inte skriva  mer nu. Ha det bra allihop!

Det kan tyckas lite väl sent att önska gott nytt år nu, men jag har inte haft tid att blogga innan. Detta inlägg får dock bli mycket kort.

Jag firade nyår hemma med mamma, pappa och Axel. Det hela var mycket trevligt, men jag måste säga att jag inte känner så stor skillnad på det föregående och det nuvarande decenniet.

Att sammanfatta hela decenniet är svårt, det har hänt för mycket. Jag vill inte heller göra det, för då blir jag allt för personlig och sentimental. Det jag däremot kan göra är att sammanfatta 2009 mycket kort:

Jag har pluggat mindre, varit med vänner mer, spelat bättre i schacktävlingar och spelat väldigt mycket gitarr. Året har bjudit på en del nya erfarenheter (om jag säger "jag känner ingen fysisk smärta" så associerar nog de flesta med en viss sak, utan att de som inte ska veta det kan förstå för mycket). Allt som allt har det varit ett mycket bra år, särskilt den senare halvan. Jag hoppas att 2010 blir minst lika trevligt :)

Gott nytt år allihop!