Nu ligger jag alltså här på sjukhuset i Falun med dropp i armen och en pump som låter som en gammal kaffekokare. Hur kom jag då hit?

Det hela började natten till söndag när jag fick ett gallstensanfall. Jag har haft det många gånger och som vanligt gjorde det obeskrivligt ont. Den värsta smärtan gick över efter ett par timmar, men det gjorde fortfarande lite ont vilket det inte brukar göra. Under söndagen gjorde det ont, men det gick att uthärda. Jag kunde till och med spela ett parti schack i allsvenskan i Horndal (ett fint parti som jag vann). På måndagen kändes det ungefär lika och jag mådde dessutom lite illa men jag gick till skolan i alla fall. Innan psykologin skickade mina vänner dock hem mig för tänk om jag hade magsjuka.

Under måndagen utvecklades det hela och gjorde ondare och ondare. Vi hade inget starkare än panodil hemma och mammas bil var inlämnad på reparation och mormor var på kanarieöarna så det var bara att uthärda en sömnlös och hemsk natt. 

Igår var det ännu värre och när mamma fick tillbaka bilen på eftermidagen åkte vi till akuten. Där fick jag smärtstillande och så tog de ett blodprov. De sa att jag skulle få en kallelse till ultraljud sen nån gång och vi åkte hem. På kvällen ringde läkaren och sa att jag skulle få ultraljud redan nästa dag för mina levervärden var förhöjda.

Idag var jag på ultraljud halv tio. Jag hade fem gallstenar. Efter provet skulle jag gå ner på akuten och träffa en annan läkare. Tydligen så var det inte lite förhöjda värden jag hade så det kunde vara farligt om de inte gick ner. De tog ett nytt blodprov och värdena hade inte gått ner så jag fick åka till Falun. Där fick jag vänta först på barnakuten och sen vanliga akuten. Jag fick ta två blodprov till och värdena hade inte gått ner. Därför sitter jag nu och skriver på en bärbar dator som jag har fått låna av min rumskamrat i nattrock och med dropp som låter som en kaffekokare.