Mina inlägg har lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Det beror delvis på att jag inte har haft så mycket att berätta och delvis på samhällsprovet. Igår fick jag äntligen det överstökat så nu har jag bara psykologiprov och uppsatsen att fokusera på.

När jag satt på bussen hem undrade jag om jag skulle skriva ett inlägg idag. Följande händelse avgjorde saken:

Jag satt vid ett fönster på vänster sida av bussen. På motsatt sida satt en gubbe som hade klivit på vid dalahästen. Jag satt och lyssnade på musik, men när vi kom till åsgårdsplan såg det ut som om han ville nåt. Jag tog av hörlurarna och gubben frågade "Ska du också av här?"
"Nej", svarade jag.
"Jaha, du ska av längre fram?"
"Ja", svarade jag och tog på mig hörlurarna igen.
Jag tyckte att det var ganska uppenbart att jag skulle av senare om jag inte skulle av vid åsgårdsplan, så jag undrade om han inte visste vart han skulle eller nåt. När bussen fortsatte åka såg jag att han tittade på mig ibland, men jag brydde mig inte. När vi nästan var framme vid nästa hållplats såg jag att han vinkade till mig för att få min uppmärksamhet. Jag tog av mig hörlurarna igen.
"Ska du av här?", frågade han åter igen.
"Nej, jag ska av vid Skogsbo centrum", svarade jag.
"Jaha, vid hemköp?"
"Nej, vid Tempo" Nu började jag tycka att han var riktigt konstig. Brukar man fråga folk man inte känner vart de ska av nånstans?
Precis innan jag tryckte på stopp-knappen när bussen nästan var framme vid Skogsbo Centrum så plingade det.
"Jag tryckte åt dig", sa han "jag såg att du lyssnade så du fick lite extra hjälp"
"ööö ok", svarade jag. Om det var nån som behövde extra hjälp så var det inte jag i alla fall. Det kändes ganska skönt att kliva av bussen idag kan jag ju säga.

Jag skulle kanske ha gått med Kim och Lotta i alla fall.