Igår kämpade jag mig igenom snön till vårt lilla skjul och kämpade mig sedan tillbaka bärandes på Axels cykel. Jag hade bestämt mig för att ta årets första cykeltur, och det gjorde jag också. Utan något bestämt mål cyklade jag runt i solen och jag kände att jag skulle ha tagit på mig vårjackan i stället. Fåglarna kvittrade och det var varmt. När jag cyklade runt i Grytnäs var det verkligen vår.

Idag vaknade jag och förväntade mig att se ännu en härlig vårdag när jag tittade ut genom fönstret. Besvikelsen var enorm när jag i stället såg att det var rena snöstormen ute. Har vi inte haft tillräckligt med snö redan?

Jag har alltid känt stor sympati med de stackars människorna som levde på den senaste istiden och nu mer än nånsin känner jag vilken tur jag har som inte är en av dem. Vår vinter kommer i alla fall att ta slut, även om det inte känns så just idag. Men man ska inte låta sig luras, våren är på väg, den bidar bara sin tid.